Lite om striglakors

Ett stiglakors är ett ofta rikt dekorerat hängsmycke. Det har fått sitt namn efter som det strålar/striglar/spretar ut och det kan vara graverat eller ciselerat och bestrött med färgade glasstenar och filigran.

T-formen är vanlig, men deras form varierar väldigt genom åren.Ibland kröns korset av en ängel och en korsfäst Jesus i korsets mitt är varsamt präglad med olika verktyg. Gemensamt för alla striglakors är skållorna som är fästa vid korset, men även dessa kan vara dekorerade på olika sätt.
Hänget kan vara helt eller delvis fögyllt för att göra det extra exklusivt och hela härligheten hänger i en lång kedja en bit nedanför bysten.

Bling-bling!

Bling-bling!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Rikligt dekorerat kors, Nordiska Museet

102632

Färggranna stenar och en lång kedja, Nordiska Museet

H-006

Något mer sparsmakat kors

Under min utbildning på guldsmedsskolan gjorde jag ett striglakors till min mor. Hon hade alltid önskat sig ett och jag ville gärna sätta mina kunskaper på prov. Jag studerade olika bilder jag kom över på nätet och i böcker om dräktsilver och satte igång.

124671

Från Nordiska Museets samlingar

Det tog sin lilla tid att ciselerade och punsa ut mönstret och runt om hela korset löpte en tvinnad silvertråd. Skållor i olika storlekar strålade ut ifrån korset. På baksidan hade mamma önskat sig en broschmekanism så att hon kunde spänna fast korset i västen och att det på så sätt skulle ligga mer still. Kedjan löper genom en ögla som döljer sig bakom en halvkula ovanför korset. Kedjan är lång och av ärtlänk. En snygg kedja av lite äldre snitt vilket passar bra till ett smycke av gammal modell.

Mammas striglakors. Här bärs det ovanpå den gröna västen.

Mammas striglakors. Här bärs det ovanpå den gröna västen.

Så här en 10 år in på min guldsmedskarriär, kan jag ju konstatera att jag skulle kunna göra det bättre idag men att det ändå inte var så dåligt gjort av en nybörjare.

Baksidan med broschmekanism

Baksidan med broschmekanism

Ciselerad yta med tvinnad kant runt om hela korset.

Ciselerad yta med tvinnad kant runt om hela korset.

Jag vill helt klart göra mig ett eget striglakors! Gärna ett med tjusiga glasstenar även om det är typiskt för Skåne. Korsen är absolut vanligast förekommande i Skåne över huvud taget faktiskt. Tur då att det inte är så långt ner till skånska gränen.

Annonser
Publicerat i Dräktbilder, Dräktbruk, Dräkthistoria, Dräktsilver | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Snart så…

Det känns som om det äntligen börjar röra på sig lite med mitt tyg. Färgerna är utvalda och min vävlärarinna har beställt en varpfläta som ska komma till nästa vävtillfälle.

Vi börjar med västen eftersom den är viktigast. Det tar en evighet att sätta upp väven med alla dess moment men det är samma sorts kypert som på kuddväven vi på kursen satte upp för några veckor sedan. Oliksidig spetskypert tror jag bestämt att det var.

Snart så…

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Färger och nyanser

På förra vävkursen studerade jag våra färgkartor och mina tygprover med randningens olika färger så noga att jag blev snurrig i huvudet. Vissa färger var hopplösa att hitta, det ska ju stämma överens något så när.

Färkarta för inslagsullen

Färkarta för inslagsullen

Färgkarta för varpen i bomull

Färgkarta för varpen i bomull

Jag är säkert för noga med det här, men tonerna och nyanserna är viktiga för mig. På samma sätt som varpen också är viktig för hur resultatet blir. Alla de tygprover jag har sett har haft olika varp och upp till så många olika färger som tre.

Att man ska välja något hyffsat neutralt som varp är väl de flesta överens om. Något som inte lyser igenom och blir alltför visuellt i den färdiga väven. Jag ska välja två olika gröna nyanser, vilket också kommer att fungera bra till det gröna bandet på kjolen.
När mamma gick på sin dräktkurs på 80-talet, vävde de band istället för att använda ett köpt sidenband som det står i beskrivningen från Länsmuseet. Jag tycker det ger ett lite rustikare utseende med ett ylleband och det är ju också betydligt tåligare mot smuts.
Det är ju skönt om jag slipper sätta upp en väv bara för bandets skull.

Mammas kjoltyg består också av tre olika nyanser på varpen, vilket kanske är onödigt många egentligen. Kanske var det så att de tog vad de hade hemma som passade i nyanser. Det är ju ekonomiskt om inte annat.

Så här ser mammas kjol ut i varpen. Tre olika nyanser.

Så här ser mammas kjol ut i varpen. Tre olika nyanser.

Min kjol kommer nog att bestå av två färger för att få lite mer liv i sig. Annars är inslaget enfärgat på kjol och band. Livstycket däremot består av hela 8 olika färger. Eftersom jag inte har ett mönster på västen och därför inte vet hur mycket tyg jag behöver, vill jag gärna väva så jag har lite extra. Eller mycket extra. Det är en snygg randning som skulle passa fint till soffkuddar. Jag måste göra en toile sen ändå så då borde jag ju få ett hum om hur mycket som går åt. Men det beror verkligen på hur man vill lägga ränderna. På farmors väst ligger ränderna i en helt annan vinkel än på mammas. De ser faktiskt ut som två olika dräkter.

bild 4 (13)

Mammas väst till vänster, farmors till höger. Det är samma färger men två helt olika västar beroende på hur mönsterdelarna är klippta.

Publicerat i Dräktbilder, Dräkthistoria, Min dräkt och jag, Sömnad, Vävning | Lämna en kommentar

Hur det började, del 2

Unnaryd är en liten ort på ca 700 invånare (fler om man räknar hela församlingen). Byn ligger inte i djupaste Småland utan nära Hallandsgränsen. Denna lilla ort var för rätt isolerad, vilket har bidragit till dräktens bevarande. Det var ett område som inte utsattes för yttre påverkan och influenser  så som orter  utmed riksvägarna eller kusternas handelsknutpunkter. Gränstrakterna mellan landskapen var heller inte attraktiva bosättningar. Blev det krig och dansken invaderade låg man ju illa till. Bättre var det att bo något lite längre in i Unnaryd. Dansken kom ändå men blev ihjälslagen av unnarydsborna. Men mer om det en annan gång för det är verkligen en spännande historia.

På grund av sin isolering har dräktskicket bevarats och Unnaryd har alltså en av de äldsta dräkterna i Sverige. Den har drag ända från 1600-talet, om inte längre. Den ansågs vara en gammalmodig dräkt och unnarydsborna imponerades föga av nya trender och påhitt. Det har genom åren skrivits en del om dräkten och unnarydsfolkets leverne och traditioner. Dessa böcker är synnerligen intressanta och ger en mycket god insyn i hur det var och genom att studera gamla anteckningar kan vi också bilda oss en uppfattning om hur dräkten såg ut förr. Det är dessutom roliga skrifter!

Unnarydborna beskrivs som högfärdiga och de anser sig vara förmer än alla andra. De var finare och bättre och klädde sig i sin dräkt med sådan stolthet och självklarhet som bara en unnarydsbo kunde göra. Unnarydsbon ville att det skulle synas varifrån hon kom när hon lämnade bygden för att besöka en utsocknes marknad eller kanske söka arbete på annan ort.

Om det stämmer?
Jag tror att vi är otroligt stolta över vår hembygd och hyser en stor kärlek till den. Att vår dräkt är unik och vacker är ju uppenbart. Unnarydsdräkten är färgsprakande och har så varit under alla år. Vissa ansåg den vara opassande och syndigt kulört.

Dräkten har haft mängder av delar som idag bara finns beskriva i skrift. Under 1870- och 80-talet köptes dräktplagg och föremål upp från orten för Nordiska Museets räkning. Dessa föremål kan man idag lyckligtvis hitta på www.digitaltmuseum.se

Lite synd är det att Unnaryd inte själva har fler gamla plagg bevarande. Det som finns bevarat kan beskådas i Unnaryds Hembygdspark.

Dräkten, som vi känner den idag, med sitt randiga liv och röda kjol, var en gång så mycket mer. Den innehöll vinterdräkt, mängder med kjolar och olika förkläden, hättor, sjalar, snösockar, tröjor, jackor, vantar, handskar, mössor, rockar och smycken. En väst var inte bara randig utan kunde vara av brokig ylledamast, finaste engelska kläde, rutigt, blommigt och broderat tyg.

En gång i tiden satt kjol och liv ihop och livet snörades med maljor och stängdes inte med hyska och hake som idag.

Dräkten har utvecklats från goffrerad kjol till veckad och plagg har genom åren fallit i glömska. Det är inte längre en dräkt som används var dag.

Om du har tur kan du se den användas vid midsommar, jul, konfirmation, dop och bröllop eller någon av kyrkans andra högtider. Det är ju på tok för sällan! Vi har en fantastisk dräkttradition som vi måste värna om.

Jag vill bevara och levandegöra unnarydsdräkten. Den här bloggen kommer göra just det.

Tanken är att du ska kunna följa dräktsömnaden här på bloggen, samtidigt som du matas med information om dräkten. Du kommer att få ta del av mitt forskningsmaterial, gamla texter, bilder, dräktplagg… Och jag vore väldigt tacksam om du vill hjälpa till med information. Du kanske har en unnarydsdräkt och kan tänka dig att berätta det du vet om den och komma med kloka råd och tips om hur du sydde din dräkt.

Publicerat i Övrigt, Dräktbruk, Dräkthistoria, Min dräkt och jag, Unnaryd | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Hur det hela började, del 1

Mitt namn är Lisa Hjelmqvist och jag är född och uppvuxen i Unnaryd vilket tillhör Västbo härad i Småland.

Unnaryd är min hembygd och ända sedan barnsben har jag matats med dess historia och tradition. Min familj har varit engagerad i samhället, kyrkan, näringslivet, föreningslivet och kulturlivet. En del av detta engagemang rörde Hembygdsföreningen med dess årliga utgivning av årsskriften och även bevarandet av Unnaryds hembygdsdräkt.

Min mamma sydde sig en unnarydsdräkt efter att hon flyttat hit och gift sig med pappa. Även farmor bar dräkt och dräkten har alltid funnits där när jag växte upp. Den används än idag vid högtider och speciella händelser. Den är något min mor bär med stolthet och glädje.
Jag har under min uppväxt fått frågan om inte jag också skulle ha en dräkt. Och jo, det kunde jag ju tänka mig. Nu ska jag göra slag i saken och faktiskt sy mig en dräkt.I somras friade min fästman Mikael till mig och eftersom han vill gifta sig i sin Orsadräkt, och jag tycker att en vit brudklänning skulle skära sig mot en folkdräkt finns det bara en sak att göra: sy en egen dräkt.
Så här är vi nu, mitt inne i planerna på en hembygdsdräkt till mig som ska bäras på vårt bröllop. Något datum är inte bestämt än. Kyrkan där vi vill gifta oss håller på att renoveras och det verkar gå oändligt långsamt, men någon gång nästa år vore inte fel.

Kanske är det för att jag nu flyttat ifrån Unnaryd som det känns extra viktigt att behålla kontakten till hembygden. Och ett sätt är att göra det genom något så fint och speciellt som en hembygdsdräkt. Det är fint att visa varifrån man kommer och jag är stolt att jag kommer ifrån Unnaryd.

Den tjusiga vinterdräkten

Den tjusiga vinterdräkten

Min fästman Mikael har som sagt sytt en dräkt till sig från en plats där han har anknytning, Orsa i Dalarna. Vi har firat midsommar där de senaste två åren och där är dräktkulturen verkligen levande på ett annat sätt än i Småland. Det är inte annat än att man bli avundsjuk på mängden dräkter man ser en midsommarafton i Orsa. Män, kvinnor, unga och barn. Rättvik, Orsa, Leksand och Mora. Färgprakten är överväldigande och alla verkar bära sin dräkt med en så självklar stolthet.
Unnaryds dräkthistoria är minst lika lång och imponerande som någon av dalaorterna men av någon anledning har den fallit lite i glömska.
Jag tycker att det är dags att jag gör något åt det. Om jag kan inspirera någon att också börja sy en unnarydsdräkt vore det ju en fantastisk bonus. Kanske kämpar du ensam för bevarandet av en helt annan dräkt och kan hjälpa mig.
Det är därför den här bloggen har startats. För att internet är fantastiskt på att sammanföra människor och för att museum lägger ut sina samlingar digitalt numera.

Herrdräkten

Herrdräkten

Jag och Mikael syr sedan tidigare andra historiska kläder där tyngdpunkten har legat på medeltiden och mer specifikt 1300-talet.
Vi studerar gamla fynd, bilder och skrifter och baserar våra plagg på det. Allt ska sys för hand och så historiskt korrekt som möjligt.
Samma sak med Mikaels folkdräktsplagg. Hans pappa ärvde en gård i Orsa som senare såldes och när gården tömdes på tillhörigheter hittades det gamla dräktdelar på vinden. Detta blev hans startskott och ett sätt att hålla sig fast vid Dalarna när gården inte längre fanns.

Den här bloggen startades i ren och skär frustration en söndagsmorgon. Tårarna sprutade på mig och jag beklagade mig hulkande inför min fästman över att det finns så lite information på internet om min fantastiska hembygds dräkttradition.

Läs fortsättningen imorgon

Publicerat i Övrigt, Min dräkt och jag | Märkt , , , , | Lämna en kommentar